Skolminnen:

Britta Eriksson och Karl Axelsson var lärare. Hösten 1948 började man med skolbussar. Då delades upp så att 1-2-an gick i vid Barva skola, 3-4-an vid Prostökna och 5-6-an vid Barva skola och så blev det en 7-a i Kjula. Lärare i 5-6-an var Erik Smith.

Så fick vi nya idoler. Chaufförerna, Holger, Erland, Helge och några till. Helge kallade oss alltid "mina barn". Så vi kallade honom pappa. Det mest spännande var när någon av dom lyckades köra i diket. Så var det ju Sven Johansson med Taxin, senare blev det Sven Svensson.

Vid denna tid fanns 3 affärer i Barva. Barva handel, Sågstugan och Hagaborg. Dom hade det mesta som behövdes.

Åkte till stan gjorde man inte så ofta. Det var inte många som hade bil då.

Varför skriver jag detta? Jo jag vill att ni som har minnen från barndomen, ska skriva ner dom och sända dom till Anne, så kan vi få en fin historik över Barva. Och Du som kanske har svårt att skriva själv, kanske kan få hjälp av någon.

/Rune Johansson.

Året var 1941, tre år efter min pappas död. Ingen av mina vuxna bröder ville ta över föräldragården Axäng i Ärla socken, så den såldes.

Min bror Georg med familj bestämde sig istället att flytta till svärföräldrarnas gård Hovgårdsfåren i Härads socken. Där fanns även plats för mamma och mig.

Nu skulle jag naturligtvis byta skola och den aktuella skolan var Karlslund.

- Hör och häpna där drevs fortfarande varannandagsundervisning. -

Som jag var van att gå varje dag tyckte jag detta var rena stenåldern och grät och bönade att slippa gå där. Då hörde mamma sig för med Karl Axelsson i Prostökna skola i Barva och jag var välkommen dit. Det kostade dock 75 kr. i terminen som vi fick betala själva. Min vårtermin i Prostökna det året blev bara från mitten av mars, jag tror där gjordes ett avdrag på avgiften, men året därpå betalade vi hela summan. Däremot tror jag att vi inte behövde betala för fortsättningsskola och skol-köksundervisning.

Kanske behövs en förklaring vad fortsättningskola innebär. För pojkar var det 6 veckors teoretisk jordbruksundervisning och för flickorna var det skolkök som gällde ena året. Andra året flickor och pojkar tillsammans i en allmän undervisning. Där man bl. a. fick lära att fylla i blanketter, skriva ansökningshandlingar o.s.v. (skulle nog behövas även idag). De här kurserna var obligatoriska och en påbyggnad på den 6-åriga folkskolan.

En liten episod från en av de första dagarna i min nya skola vill jag berätta. Som jag var van vid kvinnliga lärare och att säga fröken var det helt främmande för mig med en manlig lärare så jag råkade säga farbror. Gissa om detta var pinsamt för mig när hela klassen började skratta och t.o.m. "farbrorn" drog på munnen.

/Gun Lindblom Blomberg

PS Kommer fortsättningsvis att skriva under signatur "Nunne" D.S.

Om de kalla snörika vintrarna i början av fyrtiotalet tänkte jag skriva. Själv var jag då bara 10 - 11 år. Minns så väl att det fanns dagar då vi skolbarn inte kunde pulsa i den myckna snön som kommit under natten utan fick vänta tills karlarna i gårdarna efter vägen samlats med flera stycken hästar för att köra den stora snöplogen. Hur kallt det var se'n, men väl påbyltad med bl.a. en stor schal över mössan och runt ansiktet med bara en glugg för ögonen klarade man sig bra. Kan känna doften av det våta yllet mot mun och näsa och rimfrosten som blev utanpå. När vi gick hem från skolan hade ju temperaturen stigit och ingen extra schal behövdes, då gjorde vi änglar i snöplogskanterna.

Skidor åkte vi mycket till skolan. Ett annat bra fortskaffningsmedel var sparken mest hela vintern, då sandades inga vägar förrän det var glashalt. Med sparkarna satte vi ihop tåg som blev rätt vingliga med roligt var det.

Det som däremot inte var så roligt var långstrumporna antingen de som var handstickade eller de som Anna Lindberg förfärdigat på sin stickmaskin. Dem kan man verkligen kalla för stickstrumpor i dubbel bemärkelse. Varma var de nog, men innan det var vanligt med långbyxor för oss flickor blev det en bar bit på låret under kjolen och det kändes minsann när man tumlade om i snön.

I skolsalen eldades den stora kaminen röd och för dem som satt närmast blev värmen nästan outhärdlig. Hemma fick man lov att ställa in glödande kol i källaren för att inte potatisen och andra rotfrukter skulle tjäla, men man fick vara försiktig för där bildades giftig gas (koloxid).

Isupptagning på sjöarna var vanligt och ett slitsamt arbete för karlarna. De stora iskuberna som lagrades i sågspån gjorde då i mjölkkällor och isskåp samma nytta som nutidens moderna kylaggregat. När isskåpet skulle tömmas på smältvattnet måste man passa fatet under noga så att inte vattnet rann över och ut över golvet, som säkert hände när någon unge skulle passa det hela.

Så småningom gav kylan och snön med sig och om jag blundar ser jag rader av istappar under hustaken. Det var dåtidens glasspinnar som nog inte alltid var så nyttiga att slicka på.

Sedan kom våren men det är en annan historia./ "Nunne"

Hillevi Ericsson. Född 1909, bodde som barn vid Vällsjöudde och Nysäter och gick i Prostökna skola.

Hillevi började i Prostökna skola 1916 för fröken Öhlander. Läraren bodde i norra delen av huset, skolsalen låg mot söder i huset. Vi gick in genom en veranda och det var höga syrenhäckar utanför.

Jag gick varannan dag i skolan.

Fröken Öhlander flyttade till Ekstugans skola när den blev färdig.

Då kom det en lärare till Prostökna skola. Han hette Nordström. Hans fru var slöjdlärare, tror jag. Familjen bodde i norra delen av skolan.

Nordström startade skolan olika tider på förmiddagarna. Ibland lekte vi till kanske kl 11. Ibland började han mycket tidigt kanske kl 7 och då hann vi inte dit.

Vi hade samma läxa, Södermanland, en hel termin. Vi satt och skrev av ur läseboken.

Nordström var ett par år i Prostökna skola.

Efter honom hade jag en lärare som hette Larsson. Han frågade vad vi läst...... Han sade, att han kunde inte fylla alla luckor.

Vi, som var äldre, fick läsa med de yngre barnen. De, som hade börjat i skolan för Nordström, kunde inte läsa.

Hillevis elev hette Lennart Englund och bodde vid Kyng. Hennes väns, Astrid Johanssons elev hette Maria Eriksson och bodde vid Prostökna. Astrid bodde vid Degersten.

Vi hade ju lärt oss läsa i första klassen för fröken Öhlander.

När Nordström slutade i Prostökna skola, sade han bl a att vi inte skulle behöva tacka honom. Och det var väl det sista jag skulle göra, tänkte jag.

Larsson var en bra lärare, men det var svårt att hänga med. (Av förklarliga skäl)

Hillevi tror att Larsson bodde vid St Vad och hon tror att samtidigt med Larsson var det en kvinnlig småskollärare i Prostökna skola. Hon bodde nog också vid St Vad.

I sjätte klass och under fortsättningsskolan hade Hillevi, Karl Axelsson, som lärare. I fortsättningsskolan gick man på vintern, när skolbarnen var lediga. Axelsson var en bra lärare, tyckte Hillevi, men humörlig. Han kunde slå pekpinnen i bitar när han blev arg. Efter att Hillevi slutat skolan var hon barnpiga hos Axelssons en tid.

Skolan var kall. Vi eldade i en stor kamin, som stod i ena änden (norra delen) av skolsalen. Vid sidan om kaminen stod katedern lite högre och på väggen ovanför katedern satt den svarta tavlan.

Man gick till skolan, oavsett väder och avstånd, genom snödrivor och i slaskväder. Jag hade kängor och långa hemstickade yllestumpor, men det var synd om dem, som inte hade bra skor och kläder. Även om jag tyckte, att strumporna var vassa och stacks, var de ju varma.

Det fanns barn, som hade huvudlus och klädlus. Man hade vägglöss också, men de följde inte med till skolan, utan spreds med möblerna, när man flyttade in i arbetarbostäderna.

Finkamning varje dag, när jag kom hem från skolan. Finkamningen gjordes med en särskild kam, med tänderna så tätt, att lössen följde med, om det fanns några. Man måste vara noggrann, för det var besvärligt att bli av med lössen, om de fick fäste.

Upptäcktes en klädlus, eldades bakugnen upp och där lade man sina kläder, sängkläder osv, som inte kunde kokas. Övrigt kokades i bykgrytan.

Barnen, som hade lus med sig hemifrån, fick hänga sina kläder innanför dörren vid en liten bänk i omklädesrummet skilt från de andras.

Hillevi gick och läste för Martin Zetterqvist, som var komminister i Barva. Vi hade en psalm i läxa varje gång oavsett antal verser. Hela psalmboken skulle läsas.

Samtal med Hillevi augusti 2000

/Dottern Eivor

Skolköket
Efter avslutad 6-årig folkskola var det dags för en 6-veckors skolkökskurs för oss flickor. Detta var i början av 40-talet. Det året jag gick hette lärarinnan Eva Dahl och kursen hölls i Prostökna skola. Småskolans lärosal och omklädningsrum var de lokaler vi fick disponera.

I omklädningsrummet fanns redan en gammal vedspis. I salen inmonterades för det här tillfället en spis mitt emot, och hur det var gjort vet inte jag, men det var svårt att få fart på elden. Varje gång man tände rykte det in alldeles förfärligt. Den grupp vars tur det var att tända i spisarna fick lov att åka i förväg och tända så att den värsta röken lagt sig innan lektionerna.

Dagen började alltid med ett par teorilektioner och de flesta dagarna på dessa veckor fick vi sitta ute på trappan och ha våra lektioner innan vi kunde gå in och börja det praktiska arbetet. Tur var att denna sommar var torr och varm mest hela tiden.

Vi var indelade i grupper om tre i varje utom en där vi var två stycken, det var Solveig och jag. Eftersom vi var bara två måste vi finna på en del arbetsbesparande metoder, som t.ex. att plocka stickor på golvet i magister Axelssons vedbod, i stället för att stå och spänta som vi var beordrade att göra när det skulle tändas i spisarna.

Det här var ju under krigsåren och det var mycket som inte fanns eller varje fall var ont om. Vi fick ta med det mesta av ingredienserna hemifrån, på så sätt slapp lärarinnan allt krångel med ransoneringskort och kuponger.

Mjölken köptes hos familjen Eriksson vid Öknatorp. Sonia och jag forslade varje dag en flaska söt och en flaska skummjölk till skolan. Lagade olika sorters maträtter gjorde vi naturligtvis och bakade. Kakor och tårtor förekom mycket sparsamt, mest var det vetebröd, limpor och skräddkakor, som vi bakade, Det gick att beställa något bakverk, då fick beställaren lämna ingredienserna till det beställda.

En grupp hade någon dag kokat kött, kanske var det dillkött. All buljong gick inte åt och resten förvarades i magisterns källare, som vi fick använda. Det var de enda kylmöjligheter som stod till buds. Så var det Solveigs och min tur att laga förrätt. Denna dag stod grönsakssoppa på menyn. När vi sedan satt och åt, sa plötsligt lärarinnan, "tänk, vad god smak det blir på en soppa när det är riktig buljong i den". Inte vet jag om hon anade något. Solveig och jag tittade hastigt på varann, buljongen som skulle varit i soppan stod nämligen kvar i källaren. Vid första bästa tillfälle skyndade vi att hämta den och slå ut den till magisterns höns.

Som en parentes kan jag återge en annan soppstory som berättats mig, den hände flera år senare när pojkar kunde välja att gå i skolkök. Det var något fel på en elspis och en elektriker var kallad att avhjälpa felet. Vid en annan spis stod en pojke och rörde i en kastrull med soppa.

Lärarinnan frågade om soppan kokat upp och fick till svar: "Nej, den är bara fesljummen än"!

Vi fick pröva på att konservera, jag minns att jag haft med mig ett par tuppkycklingar för ändamålet. Burkarna etiketterade jag prydligt med texten konserverad tupp. Detta blev anledning till muntra skratt från kamraterna.

Som brukligt var vid tidigare årgångars avslutning hölls en middag för prominenta gäster som t.ex. skolstyrelseledamöter men eftersom tiden var som den var slopades denna tillställning. Vi fick våra betyg av ordföranden och tog farväl av vår lärarinna och cyklade hem som vilken vanlig skoldag som helst.

/Gun Blomberg

Anmodan att skriva om min skolgång i Prostökna skola gjorde mej tveksam.

Minnena försvinner och detaljerna blir svårfångade. Likväl försöker jag återge några intryck som dykt upp i min egen verksamhet som lärare.

Höstterminen 1933 blev jag inskriven i Maja Anderssons klass 1-2.

Hennes insatser, när det gäller räkning och läsning blev nog framgångsrika. Välskrivningsundervisningen däremot gav dåligt resultat. Den svårigheten har fortsatt genom flera skolor och utbildningar.

Begreppet "varannan damernas", livligt debatterat i dagens samhälle, var klart tillämpad i hennes skolordning. I varje dubbelbänk placerades en pojke och en flicka. Min bänkkamrat Astrid kommer jag ihåg. Inte minst för att hennes bror förlorade en arm genom att lyfta en nedfallen elledning, som spärrade hemvägen från skolan.

Namnet Astrid nekade jag att ge min egen dotter.

Fröken i mitt minne en godmodig och välmenande kvinna, som senare i livet hamnade som lantbrukarhustru på Nastorp.

Årskurs 3 var ju början till "Storskolan" där jag hamnade utan alltför stora bekymmer om kvarsittning. En företeelse som användes som stimulans i studierna.

"Skolrådet" var en annan företeelse, som verkade i det fördolda och utan att göra sig märkbar.

På den tiden fanns skolagan. Ett björkris som påminnelse fanns uppstucket i skolrummet. Örfilar förekom som korrektionsmedel.

Själv drabbades jag av en sådan, när jag försummat mitt hedersuppdrag, att fylla på förrådet av ved till skolkaminen, som var placerad i främre delen av skolsalen. Bestraffningen kändes inte rättvis

Skolformen som sådan var i magister Axelssons fall tillämpad mycket skickligt.

Skolfilmer visades emellanåt. Jag tycker mig komma ihåg en film om Karl XII. Planscher användes flitigt. En bild av en ringk1ocka gillade jag. Ett intresse som ledde mig till fysiklärare.

Bland skolminnen från Prostökna skola är den årliga skolresan. Bland resmålen minns jag Oxelösund med glasbruk och järnverk.

I hamnen hade min far, som var med på resan, en släkting, som var kranförare. Vi besökte honom uppe i hans förarhytt.

Andra resmål var Björkö i Mälaren med staden Birka. Ett år gick resan till Sala silvergruva.

Jag förmodar, att det hela gynnades av närheten till Gubbklintens Bussföretag.

Högläsning tillämpades ofta. Själv accepterade jag formen, då jag bedömde min förmåga att läsa texter ganska lätt. Men säkerheten förledde mig till en fadäs, som kändes genant. När jag skulle läsa rubriken till en finländsk skald hamnade tonvikten på fel stavelse. Jag försökte tveklöst med Zaka´rias Tope1i´ us. Ingen skrattade åt den roligheten.

Efter klass 6 gick man under skolelevernas 1-6 förlängda jullov, en 6-veckors jordbruksbetonad fortsättningsskola. En karta över en åkerlapp blev ett bestående minne från denna kurs.

Bland magister Axelssons pedagogiska insatser beundrar jag hans engagemang i Föreläsnings-föreningen. Jag kommer ihåg Sten Bergmans berättelser om Kamchatka och paradisfåglarna.

En bildningsinsats av stora mått är JUF-rörelsen. De anordnade tävlingar av olika sort, där bedömningen gynnades om man hade lärt sig de fakta som gällde. Tävling i växtodling, plöjning, jordartsbedömning är sådana exempel.

Teater spelades med viss framgång. Musik introducerades med en blockflöjtkurs.

Bland skolminnena finns så många kamrater, som jag har haft god kontakt med, när jag återvänt till Barva.

Magister Axelsson observerade mitt inträde på lärarbanan. Efter avslutad folkskollärarexamen skrev han ett vänligt gratulationsbrev med förslag om titelbortläggning. Jag ångrar mycket, att jag inte hann utnyttja hans erbjudande.

På ålderns höst Hjärpeberg, Barva, 2000 /Lars Blomberg

Jag har blivit ombedd att skriva ner mina minnen från Barva Kyrkskola, och då måste det ju handla om mitt jobb och vad som kretsat däromkring.

I januari 1953 började jag som städerska. (Det kallades så då. Lokalvårdare var nog inte uppfunnet då.) Min företrädare hade varit här 6 år och jag minns att jag tänkte att det borde jag väl klara ockkå. Det blev 29 år.

Skolan var helt nyrustad, rent och fint överallt. Linoleummattor på golvet och värmen kom från en oljepanna, som Zettergren från Ärla lärde mej att se till och reglera värmen på.

Efter bara en vecka, kom en dag en häst och släde upp på gården och in kom K. G. Västberg, som var tillsynsman för skolan. Han talade om, att Kantorn ville ha ved kapad, och att det var mitt jobb. Vad gör man då ? Jo, ved fanns och även vedkap och en äldre man, som brukade hjälpa till. Men jag fick betala för sågningen och även hjälpa till att frakta veden till kantorn. (Kan nämna att min månadslön var 180 kr.) Kantorn hade elspis, men även vedspisen var kvar och han ville elda trevnadsbrasor, men jag kapade inte någon mer gång åt honom. Däremot lärde jag mej att sköta vedkapen, skulle ju själv elda med ved och så småningom även bastun i skolan.

I omkring 10 år 1956-1966 fanns möjlighet för barnen, att bada bastu en gång i veckan. Även en busslast med barn från Snopptorps Skola kom hit under ett par år. Jag eldade och hjälpte barnen med duscharna. Det var ju främst de mindre som jag inte vågade lämna, varmvattnet var hett på den tiden. Barnen satt i baljor på rad och hjälpte varann att tvätta ryggen. Då var det nog uppskattat med dessa skolbad. Jag minns, att någons mamma kom extra med tvål och handduk, som hon glömt skicka med.

Till den dagliga städningen kom också storstädning sommar och vinterloven. På sommaren var det gardintvätt och strykning, skura bänkar och lacka. Även golven skulle lackas. Till allt detta skulle gräset klippas, gården hållas ogräsfri med Klorex och på vintern var det snöskottning. Många gånger var trapporna överfulla med snö, när jag öppnade på morgonen, riktigt "roligt" var det, om blötsnö hade rasat från taket.

Apropå gräsklippning så fanns bara "handjagare" som ju var ganska jobbig, så jag bad att få en motorklippare, men då skulle jag få slippa gräsmattorna, och dåvarande Kyrkvaktmästaren fick överta klippning och även häckskötsel. Men efter två år blev jag ombedd att sköta gräsmattorna igen och då skulle jag få motorklippare.

1966 ändrade skolstyrelsen tjänsten till vaktmästartjänst, p.g.a. att jag hade ansvar för hela skolan, både in- och utvändigt. Blev väl lite påslag på lönen, men jag var ju fortfarande en städerska med vaktmästarlön.

1960 var stora lekplanen färdig, men skötseln av den ingick inte i mitt jobb.

1961 fick vi matbespisning och Svea Vallin som matmor. Nu hade jag en arbetskompis och vi ställde upp för varann om vi var sjuka till ex.

Nuvarande bibliotek var då träslöjd med många hyvelbänkar, men fick också fungera som matsal. De stora grabbarna fick flytta hyvelbänkarna utmed väggarna och ställa in långbord och stolar. Så fungerade bespisningen en tid, sen blev träslöjden flyttad till Kjula och här fanns nu en matsal till 1982 då nuvarande gjordes i ordning.

1971 ingick Kafjärden i Eskilstuna kommun, då blev det andra rutiner med Skolkamrer och städförvaltning. Jag fick nu hjälp av städpatrull med storstädning och bänkar och stolar renoverades av kommunens verkstad. Även till gräsklippningen kom semestervikarie. Så äntligen hade jag också sommarledigt några år.

Många barn och lärare har passerat under de 29 åren. Jag minns inte alla, men ibland, möter jag någon, som minns mej. Jag trivdes med mitt arbete och barnen, vilket väl bevisas att jag fortfarande, efter 47 år, bor kvar bland barnen. Nu har jag ju dagis som granne också. En trevlig kontakt. / Elsa.

En söt liten historia som berättats av den dåvarande småskolelärarinnan.

Om det nu var att skriva stora D eller stora E som var uppgiften, samma vilket, svårt var det i alla fall. En liten gosse hade kämpat och suddat och suddat så det var nästan hål i boken och inte fått godkänt. Men så äntligen, och han fick en klapp på kinden och fick höra att han varit duktig. Då tyckte en annan liten gosse att han också kämpat med uppgiften. Han steg fram till fröken och bad om en klapp.

Naturligtvis fick han det.

En pojke som inte gjorde så mycket väsen av sig och sällan uppmärksammades gjorde sig verkligen hörd med stor bravur, när vi hade en kvinnlig vikarie. Hennes lektioner var nog lite mer avspända än vi var vana vid. Det var sånglektion och plötsligt bad denne pojke att få sjunga solo. Han framförde: "Jag är en liten gåsapåg från Skåne". Dessutom agerade han till sången.

Hela klassen satt stum av förvåning och sedan applåderade vi livligt framförandet.

Troligtvis kommer de elever detta kommer att handla om att känna igen sig om de läser detta. Hoppas de kan ta det hela med ett igenkännande leende och förlåta att jag utan att fråga om lov skrivit om dem.

En av de busigaste, det fanns fler, kom en dag gående på styltor. Den flera kilometer långa skolvägen tog längre tid i anspråk än i vanliga fall, med påföljd att lektionerna redan börjat (han kom för sent, alltså.) Vad fick vi som redan satt inne i skolsalen se, om inte en gestalt som böjde sig ner och tittade in genom fönstret. Magistern upptäckte också detta och rusade ut för att infånga odågan, men denne klev upp på verandataket och var på så sätt oåtkomlig, där satt han den lektionen. Vad straffet för tilltaget blev minns jag inte, men straffri blev han med all säkerhet inte.

Samme elev, blev en annan gång tillsagd att hämta ris till smisk på stjärten, och kom med en torrkvist.

På en av gårdarna i socknen hade det varit slakt och där skulle göras fläskkorv så kokböcker var framtagna. Nu hör det till historien att mor i huset hade lagt om sonens historiebok och boken Lanthushållet med likadant papper. I brådskan på morgonen slängde ynglingen ner fel bok i ryggsäcken. Modern upptäckte detta, när hon skulle göra korvsmeten. Då fick jag cykla till skolan och knacka på och förklara det hela och få böckerna bytta. Magistern fick sig ett gott skratt.

En till mig numera närstående person har berättat att han när han gick i tredje klass råkade få en bläckplump på allra första sidan i renskrivningsboken. Magistern upptäckte detta när han gick sin rond bland eleverna. Han rev ut sidan och som en blixt från klar himmel kom en örfil vinande.

Denna handling blev upprinnelsen till fyra års opposionslystnad från elevens sida och ovänskap mellan läraren och denne.

(De där pennorna med stift att doppa i bläckhornet var minsann inte lätta att hantera).

Några år efter slutad skolgång blev den forne läraren och dito eleven de bästa vänner. Det var föreningsarbetet som förde dem samman och då ville den unge mannen lära av den gamles erfarenhet.

Med perspektiv på tillvaron är det nog inte fel att konstatera att läraren i fråga var större folkbildare än folkskollärare.

/Gun Blomberg

Då jag är född 1940, började jag skolan hösten 1947. Då i Prostökna skola med Brita Eriksson som lärare. Vårt klassrum låg i den gamla delen av skolan, en 1-2:a. I det andra klassrummet regerade magister Karl Axelsson. Måste ha varit en 3-6:a om jag minns rätt.

Då inga skolskjutsar fanns var det bara att stiga upp och cykla eller gå de tre kilometrarna från Ekelund till skolan. Ofta hade jag sällskap med Alf Karlsson i granngården som gick i 2-an. Hem blev det ju hela gänget och jag tror att det ibland tog ganska lång tid.

Jag minns, när vi fångade kräftor i "Sågstuån" och hur vi, ganska stolta, kom hem med dem. Men det blev en ordentlig avhyvling, då det inte alls var tillåtet att fånga kräftor den årstiden.

Då jag kunde läsa, när jag började skolan, fick jag ibland 2-ans psalmverser som läxa. Min mor brukar berätta om hur jag låg på golvet och läste på. Hur jag betonade orden, som hon tyckte, lite fel ibland.

Att börja 2-an var spännande. Då började skolbussarna rulla i Barva och vi fick åka till "Kyrkskolan". Det var Stjärnlinjerna som skötte transporterna. Och körde gjorde Erland, Helge, Holger, Sigvard och ibland någon chaufför från "stan". Helge kallade oss "mina barn". Så vi kallade honom "Pappa". Han sällskapade med Kerstin från Grindstugan och en gång när hon klev på bussen ropade vi "Hej mamma" åt henne. Hon såg ganska förvånad ut.

Mest spännande var ju om bussen körde av vägen någon gång, på grund av halka eller andra orsaker.

Då jag själv i början på 60-talet körde buss, minns jag, att det ungarna gillade bäst, var när det blev något missöde. En gång, när jag var på väg från skolan med ungarna, mötte vi i kurvan vid Staväng (det var vänstertrafik då och ingen järnväg) Klas Gustavsson, som var lärare i Barva skola. Snöigt och moddigt på vägen. Klas kom med sin SAAB 92, där dörren öppnades bakåt. Han skar ned i kanten och fastnade. Jag stannade och backade tillbaka och senare berättade ungarna hur det såg ut. "Först öppnades dörren, sedan kom ett ben ut och sedan ett till och sedan kom hela Klas". Vi drog upp honom på vägen och sedan fortsatte resan med skolbarnen.

Så fick vi flera kompisar då 1-2-orna från hela Barva gick i Kyrkskolan, 3-4-orna i Prostökna och 5-6-orna i Kyrkskolan. Så det blev 2-an i Kyrkskolan och sedan 2 år i Prostökna igen.

Och sedan Kyrkskolan igen. Men skolan byggdes om och renoverades, när jag gick första terminen i femman. Då gick vi i Bygdegården och 1-2-an i Församlingshemmet vid Barksäter.

Sedan blev det inflytt i moderna lokaler.

När det gällde undervisningen kan jag konstatera hur olika lärare kan vara. Jag tänker då på Karl Axelsson och Erik Smith. Båda var stränga och såg pekpinnen som ett bra hjälpmedel.

Axelsson gick igenom de olika ämnena och även de som hade svårt att läsa kunde hänga med.

Smiths modell var att vid skoldagens slut tala om att "nu har ni dom och dom sidorna utantill i dom och dom ämnena, till i morgon". De, som då hade svårt att läsa blev efter. Jag hade klasskompisar som fick gå om klassen.

Jag hade ganska lätt för att lära mig, så det gick ganska bra. Men när det gällde sång, så var jag väl ingen Jussi Björling, så det blev blandat - och C i det ämnet.

När jag började femte klass började man med engelskundervisning. Det var lektioner på radion vi lyssnade på och så fick vi olika prov. En gång besökte engelskläraren Sven Fjellner skolan.

Sjunde klass gick jag i Kjula skola, med Sture Jansson som lärare.

På hösten efter 7-an hade vi skolköksundervisning i Kyrkskolan. Det var utmärkta lokaler ordnade på övervåningen med ett bra kök. I det rum som idag är bibliotek mm. var träslöjden inrymd efter renoveringen. Jag har många roliga minnen från de månaderna, men det får vi ta en annan gång.

/Rune Johansson.

Jag började Barva skola 1964. Vi var från början 9 barn, 6 flickor och 3 pojkar.

I klassrummet på övervåningen fanns klasserna 1-2. Vår fröken var Eivor Danielsson från Härad. Hon arbetade under några år i Barva och kom till-baka efter en runda med egna barn och andra sko-lor, till Barva skola ht 1999.

Jag fick åka skolbuss med Sven Svensson från Söderlida, som körde skoltaxi bl.a. runt Lindholmen och rundan Brännevad - Strand. Från Gubbklinten körde, har jag för mig Stjärntrafik.

Som "mattant" jobbade Svea Wallin. Vi fick hämta mat i köket och äta i matsalen, som också låg på övervåningen.

Vi fick åka till Kjula och ha gymnastik och slöjd. Syfröken hette von Zveigbergk och trämagistern Vikström.

Första tiden i ettan gick vi på lördagar, men det togs sedan bort.

Vi hade också bastutid. Vi gick ner i källaren och badade i baljor. Elsa Johansson såg till att vi blev rena. Sen fick vi sätta oss i bastun ett tag.

Elsa Johansson städade skolan och skötte om gården.

När jag började 3:an fick jag fröken Elsie Nord. Hon bodde i lärarbostaden på övervåningen.

I 4:an fick vi fröken Ingrid Hemlin.

Vi fick åka till badhuset i Eskilstuna för att träna oss att simma bl.a. Vi åkte på olika skolresor, en resa gick till Uppsala domkyrka och en annan till Grips-holms slott.

När vi gick i 5-6:an hade vi magister Karl-Uno Garnell. Han bodde i lärarbostaden på nedervåningen. Han var också kantor i Barva kyrka.

I 5-6:an fick vi öva teater. Vi spelade "Snövit och de sju dvärgarna". Det var ett mycket nervöst gäng, som skulle uppträda i Barva bygdegård. Huvud-rollen hade Karin Thelin. Jag själv fick spela dvärgen Butter. Det var inte lätt att se sur ut! Pengarna vi fick ihop delades upp på de två klasserna.

När vi gick i 6:an, fick vi då åka med de andra 6:orna från Kjula och Vallby på en skolresa till Lönstrup i Danmark. Vi var där nästan en hel vecka. Det var en bra en resa och lärorik på många sätt.

Vi som slutade var Eva Bjelkefelt, Bondäng, Kjell Berglund Nytorp, Monica Jonsson, Söderby, Märta Larsson, Björkudden och Maud Wasberg, Ringmuren.

/Maud Svensson

Jag heter Nils och är född 1990. Jag gick i Barva skola mellan l996 - 2000. 1995 var skolan nedläggningshotad men våra föräldrar och övriga Barvabor räddade skolan från nedläggning.

Det bästa med Barva skola är allt roligt, som man kan göra utomhus t.ex. att åka pulka ända från Klockstapeln ner på fotbollsplanen, de år det var mycket snö. Det finns också massor med bra ställen att bygga koja på.

Det var kul när Elsa hjälpte oss att plantera blommor som vi sålde och köpte dataspel för pengarna.

Jag hoppas att mina barn får gå i Barva skola när dom är små.

/Välakärr 000902 Nils Rehn

Uppdaterat den 10 okt. 2008, webbmaster: Anne Ivarsson
http://www.barvabygden.se/skolm.htm