Från Barvamacken till Barvamackan!

Ja, i dagarna har det blivit klart att det faktiskt finns en framtid för oss i Barva. Jag har fått ett lån via Almi och Föreningssparbanken i Strängnäs, så att Hans och jag kan bygga en helt ny byggnad för att, industriellt, tillverka smörgåsar. Smörgåsar, som vi skall sälja vidare till bensinstationer och butiker i mälardalen. Eftersom det här inte är någon industri som man har sett tidigare och alltså inte kan bedöma värdet i, har man varit mycket skeptisk, både på Almi och SE-banken, som varit vår bank i nära 20 år. Skam den som ger sig, nu har vi hittat en bank som tycker att vi är värda att satsa på och nu sätter vi alltså spaden (grävskopan) i backen vecka 24.
Vi, som tänker satsa på tillverkningen är jag och två flickor som jobbar hos oss på tavernan idag, Maria och Marika. Namnet på företaget kommer att bli "Barvamackan", men vi kommer även att tillverka smörgåstårtor och färdigmat för vidare försäljning. Vi kommer också satsa mer på catering än vi kunnat göra tidigare, vi kommer endast ha en mindre matsal öppen för lunchservering under en till två timmar per dag i de nya lokalerna.
Den gamla bensinstationsbyggnaden är ju till salu, men om vi inte får den såld, måste vi ju försöka göra något åt den för att den inte skall bli ett monument över landsbygdens förfall. Kanske hyra ut en del av den till någon entusiastisk nyföretagare som vill fortsätta att driva närbutik. Eftersom det är ganska stora lokaler kan vi kanske dela av så att vi kan skapa ett "företagshus", med plats för både kontor och försäljning i de övriga lokalerna.
Macken byggdes i början av 60-talet, den tidigaste ritningen jag har är daterad i oktober 1960. Den byggdes under den tid då man kunde leva på endast bensinförsäljning med lite olja och tillbehör som komplement. En ganska ny idé var den intilliggande tavernan. Det fanns plats för 10-15 gäster som kunde sitta vid den höga bardisken eller vid något av de två borden. Butiksytan var ca 10 m². På den ytan hade man plats för en stol och ett bord med den traditionella askkoppen på - då var det inte farligt att röka på bensinstationerna! Vi tror att den som byggde bensinstationen drev den något år för att överlämna den till Esso, som hyrde ut macken till Lennart Pohl. Efter några år tog Yngve Karlsson över och bensinstationen byggdes för första gången ut så att tavernan fick mer utrymme och de utvändiga toaletterna byggdes in.
1967 började Hans jobba nätterna på stationen. Barva var en stor tradarstation och det var öppet hela nätterna. 1968 kom K-G Lundkvist från Skellefteå och tog över Barva. Hans blev överflödig då bensinstationen stängdes på nätterna och han började jobba med lantbruk. Efter att ha jobbat några år på Lindholm hos agronom Celsing fick han åter arbete hos nästa ägare, Arthur Werner.

När jag slutat skolan 1972 började jag jobba i köket, men blev bara kvar där i ett år eftersom jag ville utbilda mig vidare. Efter att ha gått en bokföringsutbildning började jag åter på Barva. Nu hade Esso tagit över tavernan och behövde en föreståndare.

Hans och jag gifte oss och vi började se oss om efter en egen bensinstation. Vi var i Ärla, vi var i Strängnäs men inget passade oss riktigt tills Arthur frågade om vi inte var intresserade av Barva. Det var i början av 1975 och vi hade just fått vårt första barn, men vi svarade ja. Det var den 10 januari, den 14 januari tog vi över vår bensinstation. På Esso frågade man om vi hade några säkerheter, nej svarade vi. Vad gör era föräldrar frågade man då. De är bönder, svarade vi. Eftersom "Essogubbarna" var från Stockholm trodde man nog vi var från förmögna familjer med föräldrar som var bönder. Vi fick grundlagerlån och banklån i en farlig fart. Den 14 januari skrapade vi ihop alla pengar vi hade - 200 kronor - och lade i vår första växelkassa.
Under åren har vi byggt ut macken tre gånger, vi har utökat serveringen från 24 platser till 68. Vi har utökat butiksytan från 10 m² till 80 m². Bordet med askfatet är för länge sedan borta. Numer jobbar vi med säkerhet på våra stationer, rökförbud inne i lokalerna och runt pumparna. Vi måste ha hårdgjord yta kring påfyllningar och får inte ens fylla mot överfyllnadsskydd längre, vi måste veta att all bensin vi beställt verkligen går i tankarna och lämnar 10% av tankvolymen tom, allt enligt sprängämnesinspektionen. När vi började hade vi en blendpump med en liten glasklocka på. När det började rinna bensin ur glasklockan var tankarna fulla och tankbilchauffören lyfte på slangen - och lät de 50 liter bensin som var i slangen rinna ut på backen. Vi har egenkontroll på livsmedelshanteringen och mäter kyltemperaturer flera gånger i veckan, vi kollar pumpar och för protokoll över städning, reparationer av pumpar mm.
Nog har vårt arbete ändrats under åren, men vad vi har tyckt att det varit roligt! Under åren har vi fått tre barn som alla varit involverade i vår verksamhet. Men hade vi inte haft våra föräldrar som hjälpt oss och stöttat oss med både arbete och lån under de första riktigt sega åren hade vi inte kunnat se tillbaka på nära 25 år av verksamhet vid Statoil Barva.

BARVAMACKAN

Under nittiotalet blev det klart att det skulle byggas en ny motorväg över Barva socken.

Tidigt uppmärksammades att vi inte skulle få någon avfart, vägverket ansåg att vi som bodde här ute var så få människor så man kunde gott ta våra marker i anspråk till en väg som vi aldrig skulle kunna dra nytta av.

Vi slogs med näbbar och klor för att få det stora Vägverket att förstå att vi, som åker på E-20 varje dag, vill också åka trafiksäkert. Trots att vi var så få människor skulle vi kunna orsaka så mycket olyckor när vi skulle ta oss upp på den nya vägen.

Som vanligt gömde man sig bakom en massa floskler. Vägen öppnades utan att vi kan använda den väg, som vi släppt till mark till, att åka lika trafiksäkert som de som åker här några få gånger om året.

Jag och min man drev då en Statoilstation och servering längs den gamla E-20. Vi hade jobbat där nästan hela vårt yrkesverksamma liv och kände oss ganska missmodiga då vi insåg att vi inte skulle kunna försörja oss vidare i Barva. Dessutom var vi traktens största arbetsgivare, de flesta barn i Barva socken har arbetat under några sommarmånader hos oss antingen på stationen eller serveringen. Den möjligheten skulle ju försvinna nu.

Under åren växte en ide om att börja tillverka smörgåsar i serveringens lokaler.

Jag började i liten skala, men upptäckte snart att om man skall kunna jobba seriöst måste man ta reda på vad som fordras av en livsmedelstillverkning.

Under mitten och slutet av nittiotalet började så Statoil ge sig in i snabbmatsbranschen. Jag arbetade med att bygga om butiker och såg hur olika kvalitet det var på smörgåsarna på olika orter. Efter att ha gjort diverse marknadsundersökningar började jag under 1998 bearbeta vår bank för att kunna låna pengar till att bygga en helt ny lokal för smörgåstillverkning. De flesta banker var kallsinniga, så även vår egen. Tillsammans med Marika Lundberg bestämde jag att fortsätta undersökningarna och lyckades intressera Almi för våra planer. Där blev vi lovade ett kvinnolån och ett lån för att täcka topplånet för byggnation av lokaler. Fortfarande var vår egen bank lika kallsinnig. 1000 smörgåsar om dagen kunde ju ingen göra. Jag kände mig som om vi borde gjort kretskort istället. Till slut träffade jag en kvinnlig bankdirektör som vågade satsa på oss. Planerna tog fart och vi ritade, med hjälp av en kökskonsult, upp hur våra lokaler skulle se ut. Nu har vi passerat årsskiftet 98/99.

Våren 1999 gick i rasande fart, ritningar godkändes, lånen blev klara, Marika och jag fick en ny kompanjon, Maria Andersson, och Marika väntade barn! Trots detta bestämde vi att fortsätta enligt våra planer. Vi gick noggrant igenom rutiner och tillverkningslokaler för att kunna sticka ut hakan och tala om hur bra vi skulle säkerställa hygienen vid vår tillverkning. Vi skulle tala om att vi var bäst på det här!

Den sista augusti gick Statoil Barva i graven och Maria och jag fortsatte serveringsverksamheten tillsammans under namnet Barvamackan. Marika hade nyss fått barn och var barnledig fram till oktober. Vi hade ett antal kunder som vi servade med smörgåsar för att ha några kunder när vi flyttade in i våra nya lokaler. Det gjorde vi den 1:a december 1999.

Redan när jag tittade på smörgåstillverkningen under 1998, framstod det ganska klart att i den här branschen är inte "ensam stark". Man måste kunna bli rikstäckande, antingen genom att bli det själv eller tillhöra ett koncept. Vi valde det senare. Vi hade flera intressenter, men valde att samarbeta med Sibylla. Dels var Sibylla leverantör till Statoil dels var det ett känt varumärke, till skillnad från de övriga.

Under våren år 2000 byggde vi upp vår tillverkning som Maria och Marika helt tagit ansvar för. Jag har tagit ansvar för administration. Smörgåstillverkningen ökar successivt, men ibland har vi tyckt att vi mest väntat på att få in nya kunder och inte hunnit att produktutveckla som vi haft för avsikt från början. Representanter från miljö och hälsa och livsmedelsverket har varit här på studiebesök och de var mycket imponerade av vårt sätt att arbeta. Nu har vi fått ett uppsving under februari månad och fått klart för oss att vi har ett gott rykte ute bland våra kunder, vilket känns mycket bra.

Vi är mycket intresserade av de "hemmafruar" som kan hoppa in och arbeta 4-6 timmar, eftermiddagar eller kvällstid, någon eller några dagar i veckan. Vi kanske kan lyckas att åter bli den största arbetsgivaren här på orten och producera smörgåsar både dag och natt som vi hade som vision då vi började.

/Monica Zentio