Ett utdrag från boken Sörmlandsbygden 1998

Vid Prostökna i Barva finns en gammal sedan länge nedlagd koppargruva. Är det koppar från Prostökna som bidrar till klangen från de tre klockorna i domkyrkotornet i Strängnäs?

Dag Lundin

Den sensationella uppgiften stod att läsa i en hembygdsbok om Prostökna gård i Barva socken. Talade påståendet sanning eller var det en gammal folklig skröna?

Domprosten i Strängnäs ägde Prostökna gård på 1320-talet, därav namnet. Senare kom kyrkan att äga gården, då kallad Munkgård eller Munkboställe. En källa anger, att "munkar bröto malm", dvs kopparmalm på den s k Gruvholmen (även Gruvön kallad) halvannan kilometer från gården. En annan källa anger att det var eskilstunamunkar - Johannitermunkar - som bröt malm. Hur malmen vidarebehandlades, och framfor allt var, finns inga källor om. Påståendet om gruvan måste utredas tills klarhet nåtts!

En kvalmig julidag 1995 besökte jag platsen för den påstådda kopparbrytningen. En 1700-talskarta hade klart angett platsen med beteckningen Cu, beteckningen för koppar. Betydde det, att man bröt koppar där på 1700-talet?

Med hjälp av ciceronen Anders Ränk från Prostökna gård kunde inventeringen göras. Över stora, vida fält som låg i träda gick vägen där manshöga tistlar och nässlor gjorde vandringen

besvärlig, inte helt olik en argentinsk pampasslätt. Svårforcerade skogsbackar och i övrigt ogästvänlig och kuperad terräng omväxlade med vida falt som en gång varit sjöbotten.

Med Gruvholmen som mål kunde man lätt se att den intilliggande Bondöknasjön en gång hade sina vattenytor över väsentligt större områden än idag. Sjön, liksom Öknasjön, har flera gånger under tidernas lopp varit utsatt för sänkningar den senaste på 1920-talet.

Under hela den tid som Gruvholmens koppargruva var i drift, uppskattningsvis mellan 1300-och 1700-talen, var Gruvholmen separat ö med Bondöknasjöns vatten kring sina stränder.

Kopparmalmen måste därför ha forslats med båt till det ställe, där malmen förädlades till metall. Idag är lämningarna efter den forna gruvan svårfunna för den oinvigde. Vid en berghäll på Gruvholmen återfinns koppargruvan om ett nära nog cirkelrunt hål, en handfull meter i diameter, fyllt av svart vatten, nödtorftigt omgärdat av en halvrutten gärdsgård och rostig taggtråd. Att titta ned i detta avgrundshål för den som har svindel är mer än kusligt.

På 1970-talet undersöktes hålet av dykare, men redan på sex meters djup blev det stopp; dy och multnande växter satte stopp för vidare nedslitning i underjorden.

Det ägs att det finns flera gruvorter som sträcker sig långt in under fälten, dvs den gamla Bondöknasjöns botten. Någon karta över gruvan och dess djup och storlek är inte känd, inte heller vet man hur mycket koppar som brutits där eller vad som kan vara kvar i gruvans okända, vattenfyllda gångar. Under 1600-talet sökt an efter järnmalm i grovan; de ständiga krigen krävde järn till kanoner, handeldvapen och ammunition.

I Barvatrakten finns flera namn som antyder gammal verksamhet av olika slag. Namn som Kalkugnsskogen och Kalkugnstorp väster om Bondöknasjön antyder användningen av kalk till

järnframställningen i masugnsprocessen. Namnen Kolartorp och Kolarskogen påminner oss om de rykande minorna som framställde träkol till masugnarna. Flera namn med ordledet "damm", t.ex Dammstorp, Dammås och Dammsvik kan antyda olika hantverksprocesser som krävde vattenkraft med mindre dammar.

Den intilliggande marken vid Gruvholmen kallas på kartan för Fräkenbotten och antyder den gamla sjöbottnen, beväxt med fräkenväxter som föredrar fuktig mark.

Med tillgång på vattenkraft, träkol och kalk fanns möjligheterna att bearbeta järnmalm, men även kopparmalm som dock krävde en annan och mer besvärlig hantering innan den som klockmetall var klar för sitt ändamål.

Om Barvatrakten någonsin ägt så kallade blästerugnar för bearbetning av kopparmalmen vet vi inte. Tekniken fanns i Sverige, och i behandlingen av kopparen krävdes under flera moment

inblåsning av luft från bälgar, som med fördel kunde drivas med hjälp av vattenkraft. Dammbyggnader eller smärre forsar kan lätt ha hjälpt upp det hela. Var det munkar från Prostökna som stod for hantverket?

Koppar i förening med tenn, brons kallad, anses vara den mest idealiska klocklegeringen. Men innan man kommer så långt, att klocka pastorala klang ljuder över landskapet, är vägen lång och mödosam. Låt oss vandra med, från gruva till klockklämtning, från antik tid och till vår egen!

Under antiken utvanns koppar på Cypern, därav metallens latinska namn Cuprum, förkortat Cu. Mest förekommande är koppar i mineralet kopparkis, CuFeS₂, men finns också i koppar glans, Cu₂S. Då kopparmineralet är orent, måste flera processer till, innan man far fram en smidbar kopparmetall. Först krossas malmen, varpå den rostas For att man ska bli av med svavlet. I äldre rider blandade man kopparkross och ved i stora gropar som kunde brinna i veckor. Produkten kallades kallroste och forslades till en så kallad sulu-ugn som fylldes med kallroste och träkol. Från stora bälgar blåstes luft in i smältan och gav produkten skärsten. Denna krossades och forslades till vändrostningen. Efter denna procedur vidtog reduktionssmältningen och man erhöll råkoppar, blisterkoppar. Denna metall var spröd och svår att hantera, varför kopparen genomgick en så kallad garningsprocess, det vill säga ännu en smältprocedur med träkol och luftinblåsning. Betydande platser för garningsproceduren var bl a Säter och Avesta. Färsk björkved, som kastades ned i metallsmältan användes i äldre tid for att ta ner halten kopparoxid.

Långt före den svenska kopparbrytningen var metallen känd i den gamla världen. 5000 f Kr importerades koppar till Mesopotanien och 4000 f Kr bröts koppar i Bulgarien. Från 900 e Kr är den dokumenterad i vårt land.

Hur de äldsta kopparugnarna såg ut vet man inte helt. Förmodligen var de jordfasta och lerfodrade. Osäkra rester från 1100-talsugnar finns dokumenterade, men liknar inte de kontinentala kopparsmältugnarna.

I århundraden var Sverige självförsörjande på koppar, senare kom Tyskland och England att leverera koppar till klockmetall. På 1930-talet förbjöd Hitler all export av koppar, eftersom hans krigsmaskineri behövde all koppar det kunde få. England blev då den stora koppar leverantören till Sverige. I dag är det fortfarande i huvudsak brittisk koppar som används.

Ren koppar till gjutning ger gärna blåsor i godset. I en legering med tenn ger bronsmetallen vacker ton och god hållbarhet. För att få fram klockbrons, blandades 80% koppar med 20% tenn, vilket ämn i dag anses ge en kyrkklocka en önskvärt hög elasticitetsmodul men också en låg dämpningseffekt, vilket tillsammans medverkar till en vacker klockklang.

Gamla Strängnäs

Hur många klockor hade munkarna i sitt kloster i det medeltida Strängnäs? Var de möjligen gjutna av prostöknakoppar? När klostret revs på 1540-talet, försvann dess klockor. Har vi anledning att tro att Gustav Vasa lade beslag på dem? Teglet från klostret gick till byggandet av Gripsholm. Redan 1530 avkrävde han domkyrkan dess största klocka i sina ambitioner att betala sin skuld till Lübeck. Städerna fick välja på att betala med mynt eller med en stor kyrkklocka.

En intressant detalj är att Strängnäs tiggarmunkar ansåg klocktorn för lyx, och hade troligen sina eventuella klockor hängande separat i en ställning kallad takryttare.

Eftersom domkyrkans torn tillkom först på 1400-talet, måste klockor innan dess ha hängt på annat sätt än i torn. Exakt hur, är svårt att fastslå, men klockor i stapel eller i en takryttare torde båda vara tänkbara. Om dessa klockor var gjutna av malm från Prostökna går inte att få vetskap om, men med tidsperspektivet är det fullt möjligt.

Det så kallade klockupproret mot Gustav Vasa står i direkt relation till skulden som Sverige hade till Lübeck för den hjälp Gustav Vasa fått av staden i frihetskampen.

Epilog

Så får vi lämna frågan obesvarad, om det är prostöknamalm i Strängnäs domkyrkoklockor. Tiotalet tornbränder, Gustav Vasas konfiskerande av den största klockan 1530 samt dålig skriftlig dokumentation ger oss idag små möjligheter att nå ett klargörande i frågan. En likaledes dålig dokumentation om Prostöknagruvans ägare och drift, osäkra, folkliga traderingar som antar formen av en lokal myt, ger inga säkra hållpunkter. Korta kommentarer om munkarnas verksamhet vid Prostökna nämns tillsammans med Domkyrkans klockor i ett icke vidarekommenterat sammanhang.

Dock kvarstår frågan, om klostren i Vårberga, Eskilstuna och Strängnäs ägde klockor av prostöknamalm liksom den tidiga kyrkan i Tuna, Eskilstuna. Naturligt inställer sig frågan om kung Karl IX, som värnade om Sörmlands handel och välstånd redan som sörmlandshertig, på något sätt intresserade sig för en eventuell gruvdrift i Prostökna. Hans änka lät ju skänka den stora klockan 1625 till domkyrkan.

Varför driften upphörde vid Prostöknagruvan kan man bara spekulera i. Dess belägenhet på en liten ö måste ha varit besvärlig, eftersom malmen måste ha forslats till något smälteri med båtar. Vattnet måste också ha vållat gruvarbetarna stort bekymmer, då man i alla tider haft stora problem med att pumpa upp det framsipprande vattnet, ju djupare ned, dess besvärligare.

Kanske blev kopparhalten med tiden så låg att det inte lönade sig att bryta malmen? Att man på 1600-talet även sökte efter järnmalm i Prostöknagruvan styrker bara förhållandet, att Sverige under sina ständiga krig under stormaktstiden hade ett stort behov av järn till kanoner, handeldvapen och ammunition.

Så sent som på en 1700-talskarta anges Prostökna Gruvholme där beteckningen för koppargruva finns utsatt. I dag finns inga kända handlingar som berättar om arbetet i gruvan. I dag ligger lämningarna fridfullt öde på Gruvholmen, tämligen svåra att finna för den som är obekant med trakten.

Och Strängnäs domkyrkoklockor ljuder med sin mäktiga klang över Mälarfjärdama, antingen malmen är rysk, engelsk eller möjligen, till någon del, kommer från Prostökna koppargruva.

"På ägorna finns en gammal koppargruva, av vars malm man enligt sägnen gjutit klockorna till Strängnäs Domkyrka" -kommer vi någonsin att få veta ifall påståendet talar sanning?